I dag har i stort sett alla en telefon av något slag, det vanligaste är mobiltelefonen. För de yngsta är den sortens telefon inget märkvärdigt, för de har inte sett någon annan telefon. De som är lite äldre kanske har kvar sin fasta telefon i sitt hus eller lägenhet, och andra minns nog hur det såg ut hemma i sitt föräldrahem, när telefonen satt fast i ett jack i väggen. Många minns även telefonkioskerna, där man stoppade i några ören om man behövde ringa till någon. Det var så man kontaktade sina föräldrar gällande hemkomst, eller kanske bara berätta var man var för någonstans. När det gällde vänner kom man oftast överens om tid och mötesplats. Det var det som gällde för cirka femtio år sedan och fram till 1990-talets mitt när mobiltelefonerna började komma. Det fungerade bra för de som var med på den tiden, men ungdomarna i dag har svårt att förstå hur det gick ihop.
I Sverige blev telefonen fort ett måste i de rikas hem, från början var dessa dyra att installera, så många hade tyvärr inte råd. Det blev sedan vanligt att några familjer i huset hade en telefon, och den kunde grannarna låna om det var viktigt att få tag i någon. Om någon anhörig eller vän ville nå en viss person som inte hade tillgång till en telefon, ringde de till grannen som hade en. På så sätt kunde flera nås.
När Ericsson släppte ”taxen” blev Sverige ett av världens telefontätaste land i världen. Från början var det många olika företag som ägde telefonledningar och de tekniska centraler som fanns. När marknaden började v
äxa ännu mer köpte det svenska telegrafverket upp allt och det kopplade ihop flera användare och kunde på så sätt bygga ännu större nätverk.
De fasta telefonerna fungerade så att när man försökte ringa någon, skickades en signal från den telefonen till en telefonväxel. Från telefonväxeln skickades i sin tur den ringande personens signal vidare till den som skulle svara. Genom att koppla ihop ringarens telefonledning med mottagarens hördes en signal i mottagarens telefon och då kunde den svara och en konversation påbörjas.
Dessa telefonväxlar var först bemannade, ofta var det unga kvinnor som jobbade där och de kopplade ihop ringaren och mottagaren manuellt. Den första helautomatiska telefonväxeln öppnades i Sverige 1924, då tog automatiken över och den som ringde blev direktkopplad till mottagaren, det skedde genom att man slog ett visst telefonnummer. Därefter gick utvecklingen långsamt och inte förrän på 1980-talet började telefonerna utvecklas igen. Trådlösa telefoner togs fram och de gamla växlarna blev ersatta av AXE-växlar, som var helt elektroniska och det innebar även att de som använde en telefon fick tillgång till flera olika tjänster. Plötsligt blev det ännu lättare att ringa och de flesta hade nu också råd med egen telefon. Man fick en telefon gratis på ”Telegrafen” som det då hette. Telefonlicensen var både en fast avgift och även beroende på om man ringde till utlandet, rikssamtal, eller lokalt.