Att kunna ringa i bilen, eller egentligen från vilken plats som helst, är idag en självklarhet tack vare våra mobiltelefoner och är därmed något vi tar för givet. Så har det förstås inte alltid varit. Man behöver inte backa bakåt så särskilt långt i tiden för att biltelefoni ska kännas som science fiction. I biltelefonins början var det inte så enkelt som att koppla upp sin telefon trådlöst, det vill säga genom att använda Bluetooth. Då var istället lösningen integrerad som så mycket annat i bilen, något som idag säkerligen skulle motsvaras av smidiga modulsystem och liknande.
Telefon som väska
Den som följt utvecklingen minns säkert de lösningar för telefon i bilen som fanns så sent som på tidigt 90-tal. Då bestod lösningen av en monterad form av väska i bilens bagageutrymme, som innehöll all den teknik som behövdes för kommunikationen. Från väskan gick det sedan en kabel fram till luren, som satt monterad i närheten av förarplats.
Ett stort steg i rätt riktning, som var bra mycket smidigare, var möjligheten till en helt integrerad telefon genom att enkelt sätta in ett SIM-kort på avsedd plats i bilen. På så sätt gick det att prata fritt utan att hålla i en lur och ljudet kom (precis som med dagens Bluetooth-lösning) från bilens inbyggda högtalare.
En smidigare lösning än dagens, där den egna mobilen automatiskt kopplas upp i bilen, är dock svårt att tänka sig.