Telefonen som uppfanns på 1880-talet var sedan i seklets slut i allmänt bruk i flera andra länder än Amerika. I Sverige kom den tidigt och blev ett måste i de rikas hem. Lars Magnus Ericsson (1846–1926), var ingen uppfinnare, men han var otroligt kunnig och duktig på att förbättra andras uppfinningar. Han startade sin verkstad 1876 och kom att läsa i Dagens Nyheter om Alexander Graham Bells uppfinning. Han började då att förbättra Bells telefon för att få ett bättre ljud. När han lyckats med det, började han att tillverka egna telefoner. De var till och med billigare än Bells telefoner och snart fick han beställningar från utlandet på sina telefoner. Under 1880-talets början lyckades Ericsson även förbättra telefonen, genom att sätta den delen man hör med i en egen enhet. Det var så telefonluren kom till. Nä
r han lyckats med telefonluren började han också att tillverka telefonväxlar och hans verksamhet blev bara större och större. I början av 1900-talet hade Ericsson företag vuxit och blivit en världskoncern.
Lars Gunnar Ericsson växte upp i ett fattigt bondehem och han arbetade vid järnvägen i tonåren som smed. Men så fick han ett statligt stipendium, han flyttade till Schweiz och Tyskland för att arbeta under åren 1872–1876. Väl hemma i Sverige igen, grundade han sin finmekaniska verkstad. Han hade under sin tid utomlands blivit fascinerad av Alexander Graham Bells telefoner. Eftersom Ericsson var en skicklig man som hade en enorm arbetsinsats, utvecklade han egna telefoner och som sagt även automatiska växlar. År 1896 bildade han ett aktiebolag, och han satt själv i ledningen fram till 1903. Det var Ericsson som gjorde att Stockholm redan 1883 fick fram ett bra telefonnät.